elsaspappa

När jag satt och åt lunch alldeles nyss, läste jag lite fisketidningar och helt plötsligt slogs jag av en kraftig fiskefeber. Så för att stilla denna inneboende hunger tänkte jag här lägga ut en kortare berättelse om en härlig kväll när jag och min far var i Idre och fiskade.

Likt så många tidigare år bär det av till Idre kring midsommar. De två senaste åren har vi lyckats pricka in perfekt vattenstånd och fina kläckningar med ett strålande fiske som följd.
  Trakterna kring Idre bjuder på flertalet möjligheter till varierat fiske. Ett otal små tjärnar och vattendrag som för det mesta bjuder på täta bestånd av fisk. Det kanske inte är några rekordfiskar som fångas vanligtvis men vetskapen om att de finns där är en stor del av lockelsen med området. Befinner man sig bara på rätt plats vid rätt tid kan man fånga sitt livs fisk. 

  En episod från en tidigare tur till Idre har etsat sig fast i minnet. Jag och min far hade hyrt en styga i Foskros och en av kvällarna efter fiske i de nedre delarna av Storån bestämde vi oss för att prova fiska i Grövlan.
  Vi åkte en bra bit på en liten grusväg genom skogen och kom fram till platsen pappa sett ut. Ett kalhygge bredde ut sig inför våra ögon, något som inte funnits där tidigare gånger vi besökt platsen. Det är sorgligt att se naturen skövlad på detta sätt. Vi tog våra ryggsäckar och spön och började vandringen över marken som tidigare hyst en riktig skog och nu mer såg ut som Hiroshima gjorde efter bomben. Som tur var hade skogsbolaget sparat en remsa träd vid vattnet vilket i alla fall gjorde att en känsla av vildmark infann sig när vid ställde av oss ryggsäckarna vid ån.
  Vi slog läger på en höjd med utsikt över Grövlan som flöt nedanför oss. Vattnet kom från höger i en sväng för att rakt nedanför oss bilda en ganska kraftig fors med några djuphålor som såg lockande ut. Vi iordningställde våra spön och satte på oss vadarbyxorna och gick ned mot vattnet. Pappa bestämde sig för att prova där forsen lugnade ner sig och blev lite mer lugnflytande och djup medan jag gick några hundra meter nedströms.
  Ån delade sig i två grenar och jag valde att följa den bortre. Jag smög längs med det lugnflytande kristallklara vattnet samtidigt som jag spanade efter fisk. Helt plötsligt fylldes luften av tusentals vingar då den största dagssländekläckning jag någonsin sett tog sin början. Det var alldeles vindstilla i luften och allt var som upplagt för en vakfest utan dess like. Jag smög långsamt nedströms tills jag kom till en gammal fallfärdig lada som låg på en gammal slåtteräng. Där slog jag mig ned på en grästuva vid vattnet, som utanför mig säkert var fyra fem meter djupt, och väntade på vak. Där! En fisk var uppe och snappade åt sig en av sländorna som långsamt flöt med vingarna som ett segel. Ännu ett vak, och jag bestämde mig för att lägga ut min fluga som hade de naturliga sländorna som sin förebild. Två meter ovanför den senaste vakringen placerade jag min fluga och väntade med hjärtat i halsgropen på att fisken skulle se den. Nu steg fisken och tog flugan! Jag gjorde mothugg och kände fiskens tyngd fjädras av spöet fulla längd. Ett par snabba knyckar och fisken stack mot djupet. Sen släppte den. En oerhörd besvikelse gick genom hela min kropp och jag sjönk tungt ned på grästuvan igen.
  Det tog ett par minuter innan jag hämtat mig. Det var en riktigt fin fisk. Efter ett tag bestämde jag mig för att smyga nedströms och på andra sidan ån ser jag något komma simmande mot mig. Vad kan det vara? Tror först att det är någon fågel men efter ett tag ser jag vad det är. Det är en bäver och den har ännu inte sett mig. Jag hukar mig ännu mer och håller andan för att inte upptäckas. När bävern bara är fem meter ifrån mig ser den mig och dyker samtidigt som den slår karaktärisktiskt med svansen mot vattenytan.
  Efter detta fiskar jag en stund utan resultat innan jag går uppströms till far och vi går tillsammans tillbaka till lägerplatsen och tänder en brasa samtidgt som solen går ned bakom åsen och mörkret lägger sig sakta medan vi dricker vårt kokkaffe och utbyter upplevelser.