elsaspappa

Mathias var i stan för en mellanlandning innan han och hans mor skulle bila upp till Falun för att hälsa på Mathias syster. Detta öppnade alltså upp en möjlighet för en rendez-vous. Vi åt lunch på Fugu, ett asiatiskt matställe (kinesiskt för att vara exakt). Det blev buffé. Åh, man blir ju så mätt när det kommer till bufféer! Efter att ha stämt av varandras positioner i arbets- och studentliv var det dags för att relokalisera oss för en kopp kaffe. Efter att ha tittat på kashmir-tröjor och yllerockar blev suget efter något italienskt-inspirerat kaffe för svårt att stå emot. Vi valde att förlägg vårt koffeinintag till det lilla, men ack så gemytliga, Hugo's kafé. Väl där informerades vi om att vårt tänkta tilltugg till espresson, biscottin, var slut. Ack å ve! Vad göra?
-Skulle ni möjligtvis kunna tänka er en baklava istället?, blev då kaféägarens förslag.
Mathias, världsmedborgare som han är, var inte sen att tacka ja och kompletterade sin beställning med ett så kallat turk/balkan-kaffe. Detta mina vänner, var något utöver det vanliga! Serverat ur en koppar(?)bägare rann ett kaffe, svart som den mörkaste Sibirennatten, men med en styrka inte ens en romersk gladiator skulle kunnat tygla. En pikant doft av kaffe med en underton av metall, slog emot våra luktreceptorer och fick genast oss att förnimma atmosfären från ett kafé på en bakgata i Istanbul, denna Bosporens smältdegel. Genast började vi dryfta allsköns tankar om denna region, allt från de splittade hem som utgör vissa delar av forna Jugoslavien till en önskan om att veta mer om det kurdiska folkets historia.
En tanke slog oss; detta hade inte varit möjligt i det forna, segregerade, världsfrånvända Sverige. Att sitta på ett kafé i Uppsala och dricka balkankaffe. Fantastiskt!
Efter denna styrketår gick vi ut i fredagsmyllret på Gågatan och kände oss som en del av världen. Integrerade, efter att ha gjort en resa från väst till öst och tillbaka igen.