Fördärvat barn?
Vi har kommit till en punkt i vårat föräldraskap där vi var tvungna att sätta ner foten, säga ifrån och ta ställning. Det gäller sömnen hos vår dotter. Droppen som fick bägaren att rinna över var att hon inte kunde somna utan att ha kroppskontakt med någon av oss. Vilket till viss mån är mysigt, men när det slutar med att hon skriker i panik om hon inte får ligga på mage över underarmen samtidigt som man måste stå upp och långsamt gunga från sida till sida. Det bringar oss viss muskulär trötthet, då det blir en kraftig statisk belastning.
Nu till vår motståndsaktion. Vi har börjat med den så kallade fem-minutersmetoden, som går ut på att man lägger barnet och går ut ur rummet, sitter i soffan med dödsångest i fem minuter, går in i sovrummet, stoppar i nappen i munnen på dottern samtidigt som man försöker undvika att ens tårar faller ned över flickan, säger god natt, går ut och stänger till dörren och känner sedan hur flickans skrik skär genom ens kropp. En kropp som redan är plågad av dåligt samvete för att man får bilder i sitt sinne av hur ett fördärvat barn beskyller en för att ha negligerat det.
När man sedan satt sig i soffan igen och skriken efter tre minuter upphört, hör man sig säga till sin sambo:
- Vad skönt, nu har hon nog somnat.
Varvid flickan i sovrummet utstöter ett par ljudliga snyftningar efterföljda av ett ångestladdad skrik. Det gäller då att stålsätta sig i ytterligare två minuter innan man springandes kan ta sig in till barnet, för att sedan återuppa ovanstående rutin.
Detta scenario fortskrider i ytterligare fyra timmar varvid båda parter slutligen kollapsar av trötthet.
Dagen efter är det dags igen.
Kommentarer
Postat av: Peter Book
Hej Erik!
God fortsättning till dig och din familj!
Jag vet precis hur ni har det, Tony är ju för tidigt född, han höll Pia och mig vaken dygnet runt sitt första levnadsår. Det här med att få de små pyrena att känna trygghet fast man inte har dom in på bara kroppen är kämpigt! Vi körde med samma metod som ni har med Elsa. Herrejesses vad svetten lackade, men det blev ju bra så småningom! Bara att läsa ditt blogginlägg räcker för att få tillbaka de känslor man hade då!
Kram kusin Peter!
Trackback
