Ursäkt till (eventuella) läsare.
Plötsligt slog det mig!
Bloggen.
Jag har ju inte skrivit på bloggen på nästan en månad. Ack och ve! Detta måste åtgärdas, och det snarast.
Så här kommer ett litet inlägg. Min känsla så här i början av texten är att det kommer bli ett skriftalster präglat av det lättsinne som det vårliga vädret bringar oss nordbor så här i brytpunkten mellan två årstider.
Häromdagen, närmare bestämt igår, var jag och min dotter ute på en eftermiddagspromenad i den, så efterlängtade, solen. Vi gick, eller snarare jag gick medan Elsa åkte vagn, längs Fyrisån i rask takt. Fåglarnas kvitter överröstade grusets rasslande under barnvagnshjulen, medan små isflak bröts loss från sitt vinterfäste för att sedan i sakta mak segla mot sin undergång i Kvarnfallet vid Upplandsmuséet.
Väl hemkommen var jag alldeles euforisk. Kombinationen av en rask promenad, solsken och en underbar dotter i barnvagnen blev mig överväldigande.
Så för att stilla mitt sinne gick jag ut på uteplatsen och likt en godsägare inspekterade jag mina (hyrda) ägor.
Grinden till staket behöver fixas, bordet eventuellt slipas, någon växt som skall grävas upp. Men överlag slogs jag av naturens oerhörda kraft att återfödas. I rabatten sticker det redan, sen några veckor, upp skott till både krokus, påsklilja och tulpan.
Nu får det vara färdigbloggat för min dotter pockar på min uppmärksamhet!
Adieu!
Bloggen.
Jag har ju inte skrivit på bloggen på nästan en månad. Ack och ve! Detta måste åtgärdas, och det snarast.
Så här kommer ett litet inlägg. Min känsla så här i början av texten är att det kommer bli ett skriftalster präglat av det lättsinne som det vårliga vädret bringar oss nordbor så här i brytpunkten mellan två årstider.
Häromdagen, närmare bestämt igår, var jag och min dotter ute på en eftermiddagspromenad i den, så efterlängtade, solen. Vi gick, eller snarare jag gick medan Elsa åkte vagn, längs Fyrisån i rask takt. Fåglarnas kvitter överröstade grusets rasslande under barnvagnshjulen, medan små isflak bröts loss från sitt vinterfäste för att sedan i sakta mak segla mot sin undergång i Kvarnfallet vid Upplandsmuséet.
Väl hemkommen var jag alldeles euforisk. Kombinationen av en rask promenad, solsken och en underbar dotter i barnvagnen blev mig överväldigande.
Så för att stilla mitt sinne gick jag ut på uteplatsen och likt en godsägare inspekterade jag mina (hyrda) ägor.
Grinden till staket behöver fixas, bordet eventuellt slipas, någon växt som skall grävas upp. Men överlag slogs jag av naturens oerhörda kraft att återfödas. I rabatten sticker det redan, sen några veckor, upp skott till både krokus, påsklilja och tulpan.
Nu får det vara färdigbloggat för min dotter pockar på min uppmärksamhet!
Adieu!
